Det har alltid varit bostadsbrist i det här landet under hela min livstid. När föräldrarna väntade sitt andra barn blev de tilldelade en bostad, en tvåa, i Svenska Bostäders kommunala nybygge i förorten Björkhagen. Det var 1948. Staten har ansträngt sig att subventionera bostäder så att de blev byggda inte i några decennier, som Mehmet Kaplan låtsas tro, utan i omkring sjuttio år. Sedan andra världskriget slutade. Då blev det en boom i byggandet när också Sverige fick del av Marshallhjälpen som kom från USA för att bygga upp det sönderbombade Europa. Och Sverige var ett relativt rikt land med en intakt industri.
Politik är att vilja sade redan Olof Palme, men vad vill politikerna? Hur många invånare ska vi ha i Sverige? Hur många ska staten försörja med skattemedel? Hur många orkar de gamla invånarna ta hand om? Nu ska 250 000 bostäder byggas till 2020, säger bostadsministern, men behöver det inte byggas åtminstone en halv miljon om alla nya invånare ska få plats? Hur ska landet se ut? Räknar bostadsministern med att de ej nytillkomna svenskarna tröttnar på att bo i ett land, som mer och mer liknar krigszoner och dras in i de motsättningar, som finns på vårt jordklot? Så att delar av befolkningen mer eller mindre flyr och byts ut till 2020?
Tankarna bakom denna debattartikel vore intressanta att ta del av. Särskilt de mer djupgående, men det kanske inte finns några? Det gäller att hålla stånd mot anstormningen av nya invånare så att de förblir nöjda med landet, som alltid bidrar till deras försörjning. Hur länge håller detta? När är kassakistan tom?
För bara ett par år sedan konstaterade SCB att trångboddheten minskade i Sverige. Sedan dess har den blivit katastrofal. Uppenbarligen. Vad är det som har hänt?
Och så finns det nära vänner till den rumänska kungafamiljen, som minsann belönas med en orden. Fint ska det vara i vissa kretsar, men inte i andra. Som vanligt då. Passa på att säga något om de hemlösa rumänska tiggarna i Sverige Anders Lindberg, när du får denna orden i april på rumänska ambassaden. Nej, men usch då. Det är inte god ton att blanda ihop utmärkelser med att påpeka eländet. Förstås!
Statarlänga i Spånga år 1915. Här bodde åtta familjer. Numera får max tio personer bo i en femma. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar