Ann Heberlein Mina två liv

Jag har naturligtvis sett Ann Heberleins program i SVT Mina två liv, som har gått med två avsnitt och det sista och tredje kommer nu på tisdag. Kreativa människor råkar ut för det som Filip Hammar berättade om i det senaste avsnittet: att gå mellan berg och dalar i humöret och att känna sig förföljd på stan, vara paranoid. Detta beror av att kreativa människor alltid överskrider både egna och andras gränser. Jag brukar kalla det för att vi omskapar både oss själva och världen. Varje dag. Det betyder inte att alla kreativa människor är sjuka. Filip Hammar har heller ingen diagnos.

Kreativitet är ett levnadssätt som inte passar alla, men lite måste vi förändra oss hela tiden, eftersom världen inte står stilla. Dock finns det gränser, som inte får passeras, för då griper samhället in. Jag har själv varit på psyket på 70-talet när allt blev för mycket för mig, fick ingen diagnos, utan det var lite obegripligt för vården vad jag hade råkat ut för. Själv förstod jag efter lång tid att det berodde på sorgen efter min mamma, som jag inte kunde hantera och att jag gav mig ut i okända landskap, för att försöka hitta en ny mening med livet. Allt blev helt enkelt för mycket för mig då.

Min avlidne sambos mamma hette också Hammar, vet inte om hon var släkt med Filip. Det finns flera släkter Hammar i Sverige tror jag. Men hon var under ganska många år av sitt liv intagen ibland på sjukhus för att hon mådde dåligt. Hon fick också diagnosen bipolär eller manodepressiv, som det hette på den tiden. I backspegeln kan jag se det som att hon inte kunde få uttryck för det hon var. Hon levde ett hemmafruliv fast hon var högutbildad. Hon klarade inte av yrkeslivet och det tryck som det innebar att vara socialsekreterare. Ibland knuffades hon över gränsen och hon överlevde genom piller. Precis som Ann Heberlein.

För mig framstår kreativitet som det enda sättet att leva. Det är därför jag har en blogg, för här får jag själv syn på den jag är. Ibland överraskar jag mig själv när jag skriver. Jaha det är så här jag tycker. Just nu håller jag på med en ny bok, den fjärde i ordningen. Den handlar om hur det är att gå igenom död och skilsmässa från den käraste, från älsklingen, som dog för sex månader sedan i en cancersjukdom. Hur jag själv kan gå vidare och hitta en ny tråd som för genom livet. Förvirringens tid utbryter när någon närstående dör. Men mitt sätt att överleva är att skriva och att omvandla livet.

I det sista avsnittet av Mina två liv, som sänds på tisdag, undrar Ann Heberlein hur man klarar relationer. För henne själv har hennes sjukdom förstört alla förhållanden, säger hon. Hon skulle gifta sig med Bosse Löthén förra året, men bröllopet blev inställt. Hon har tidigare varit med och pratat om hur man lyckas med kärleken. Där också Bosse Löthén var med. Själv har hon tre barn och skilde sig efter tjugo års äktenskap. Hennes exman är präst. 

Mina två liv, tredje avsnittet,  sänds SVT1 tisdag 9 juni kl 21.

Här kan i läsa om bipolär sjukdom 2 och här om bipolär sjukdom 1, som också innebär psykoser.
9.6.2015
Tur att det finns medicin, tänker jag när jag har sett det sista avsnittet i serien. För annars skulle inte de där människorna i programmet finnas kvar här på jorden. Samtidigt så kan också medicin missbrukas. En arbetskamrat till mig har berättat att läkaren till slut tog bort medicinen från henne och enligt henne sade att hon hade nog aldrig hade haft någon bipolär sjukdom. Så hon hade ätit litium i onödan då? Det är inte lätt med kroppen och sinnet och att få ihop detta. Men kanske var det så med denna arbetskamrat att hennes liv förändrades, att hon fick det mindre stressigt och därför på gamla dar kunde klara sitt liv utan mediciner? Jag vet inte. Är varken läkare eller psykolog, men naturligtvis kan också jag känna igen mig i att humöret skiftar. Det gör ju så för alla människor. Och alla sade de att de inte sov. Om man inte sover blir man tokig. Så är det bara. Allt väller upp inifrån och det omedvetna tar över. Men måste sova och drömma på nätterna för att hålla sig frisk.