Stolthet och fördom

Jag såg nyss om den filmen, som handlar om Elisabeth Bennet och hennes systrar. Samt Mr Darcy och andra gentlemän i den tidens England. Den handlar om oss här och nu också. Det outgrundliga där våra liv bottnar. De ödens vävar som alltid finns och som genomsyras av kärleken. Inte bara till oss själva utan till släkten och vännerna. Till familjen. Det är den positiva sidan av saken och så har vi den andra. Den där allt splittras och förstörs för vi kan eller vill inte älska varken oss själva eller varandra. Men kämpandet för kärleken är själva livet. Det är då vi känner att vi lever. 

Det var därför jag jobbade med kultur på DN för där ligger våra djupaste känslor.
Där finns det mest grundläggande hos oss om vi tar och blir tagna på allvar av livet. 

Det som sköljer över oss i nyheterna är inte livet. Inte det liv som handlar om det djupa och grundläggande. Allt blir där i medierna till en röra med stort och smått blandat i en mixer, som alltid kräver nya offer, nya mord, nya oroligheter eller att någon kändis råkar ut för något som kan få oss att känna igen oss. Att leva med detta i känslorna en dag eller en timme av våra liv. Att smärtas av en bild av en död 3-åring på stranden. Men sedan rusa vidare genom rubrikerna. Få ta del av nya skjutningar. Nya dödar. Detta är inte livet.

Det är allt som ligger bakom detta som behandlar själva livet. Jag sade till min yngste son i dag att det kanske finns en underliggande plan. Att någon gång kan vi få veta varför allt händer. Jag tror inte det sade han. Han tror inte att det finns något sådant. Inte någon riktig mening. Jag vet hur han tänker för jag har själv befunnit mig där han gör. När jag var i samma ålder. Till mitt äldsta barnbarn sade jag i helgen att det är tur att vi inte får allt elände i livet över oss samtidigt. Han lider för hans första långvariga förhållande har tagit slut. Och jag försökte säga att det är inte så farligt. Det ordnar sig. Annars skulle vi inte överleva. Vi får det i portioner så att vi klarar det. För de flesta är det så. Och kanske har vi själva bett om det. För att utvecklas. Ibland tror jag att det är så. Eller djupast inne i mig själv vet jag.

Men sedan kan vi slitas in i det vardagliga och nötas så illa att vi förlorar stjärnorna ur sikte. Vi kan gå under av droger och dö i förtid. Och vad var meningen med detta? Och en sjukdom, cancer kan ta den närmaste ifrån oss och vi lider ännu mer. Just när jag själv hade trott att det var nog nu, att det räckte. Och har jag själv bett om detta? Jag vill inte växa mer. Det räcker nu. Men samtidigt vet jag att det gör det inte. Meningen med livet är att gå vidare. Att leva. Till den sista dagen. Till det sista andetaget. Att alltid växa.