Alex Schulman Glöm mig

UPPDATERAT
Jag råkar slå på TV:n när Alex Schulman sitter i soffan och förstår genom den andäktighet med vilken programledarna betraktar honom denna morgon att det är något särskilt som pågår. De har inga kritiska frågor förstås. Det har man inte till någon som berättar om sitt liv med sin alkoliserade mamma. Lisette Schulman som dog förra året, men som inte har fått något bra eftermäle nu. Hon drack varje dag, men blev ändå 63 år gammal. För mig framstår detta som mycket eftersom min egen mamma dog 43 år gammal av astma.

Så där kan man hålla på att jämföra, men Alex Schulman själv kastar in en brasklapp där han sitter i soffan: det är min barndom. Det är hans beskrivning av sin barndom. Han får äga den. Dock har det inte blivit någon försoning ens när han har gått igenom behandling för detta att han hade en hemsk barndom. Inte det stora att han skulle skrikgråta och ropa förlåt. Jag har aldrig förstått mig på Alex Schulman, men det går kanske inte eftersom han är uppvuxen i kändisvärlden. Och hans mamma hade en superkändis till pappa: Sven Stolpe, som måste ha varit mycket svår också att ha som pappa.

Svåra trauman i en släkt helt enkelt. Ungefär som för min sambo, som hade en mamma som drog när han var sex år ungefär. Hon orkade inte utan fick vistas i omgångar på psyket. Det som Alex Schulman fruktade, men som aldrig hände, att hans mamma bara skulle dra och lämna honom. Han var livrädd för detta och försåg henne till och med med sprit. Säger han. Alex Schulmans mamma ville vara i fred. Men han berättar också att pappa och mamma var nära varandra när de åt kvällssupé och drack nubbe och öl. Då var det fint. 

Han har sett sin mamma eskalera i sin beroendesjukdom, som han har sagt, de tre senaste åren innan hon dog på sjukhus. Och så har han gått i terapi. Det är viktigt för honom att hans bröder kan ta hans bok. Att inte de stöter bort honom. Komplicerad familj. Mycket att bearbeta. Alla har sin egen barndom, men hans bröder har inte bett honom ändra något i boken. Han skrev inte medan mamma levde för han ville inte såra henne.

Han längtar efter sin mamma när han var liten, innan hon blev sjuk av alkohol. Och han har hittat små glimtar, kämpat för att komma ihåg de ljusa minnena. Och hon var lysande som person när hon var nykter. Och skarp. Intelligent. Men bröderna tog hand om henne för de var medberoende. Dock blev det en ordlös försoning till slut när hon som farmor satt barnvakt åt hans barn Charlie. Detta som han inte förstod först för han hade trott att en försoning skulle vara melodramatisk, men hur kan det bli det med en mamma, som uppenbarligen inte kunde eller ville prata. Titeln Glöm mig är ett sms som hans mamma har skickat honom. Han har varit noga med att berätta sanningen säger han, men ändå är det en roman. 

Han vill att boken ska vara till tröst och att människor ska känna att det finns fler som har vuxit upp med en sjuk förälder. Jag tänker att kanske dog min sambo av cancer i halsen för i hans släkt gick det inte att prata om detta. Inte att mamman var sjuk, inte att hon inte klarade av livet så bra. Fast det sades så på hennes begravning. Kanske var min sambo för känslig och detta yttrade sig genom immunsystemet istället för genom psyket. För han kunde inte ta itu med det. Jag vet inte. Jag och barnen har kvar att gräva upp detta. Eller inte.
11.7.2017
Alex Schulmans bok är nominerade till Årets bästa bok tillsammans med elva andra böcker. Om ni vill rösta kan ni göra detta här. 
15.11.2018
Alex Schulman fortsätter med sitt släkttrauma i nästa bok Bränn alla mina brev, som handlar om det "sexuella attentat" som Karin Stolpe och Olof Lagercrantz riktade mot Sven Stolpe år 1932 och det där ligger fortfarande som en mörk skugga över barnbarnet Alex Schulman. De båda männen blir bittra fiender under sju decennier efter detta. Och Karin Stolpe vågade inte lämna sin man fast hon var olycklig i äktenskapet. Sven Stolpe hotade att i så fall skjuta Olof Lagercrantz, henne och sig själv i den ordningen.

Sven Stolpe var en lustig figur och knäpp naturligtvis. Jag minns honom. Tråkigt att män hade sådan makt på den tiden över kvinnor. Olof Lagercrantz minns jag för att han skrev en artikel om att så länge mannen låg ovanpå under samlag så hade kvinnor inget att säga till om. Man kan skratta åt allt detta nu när de är borta, men det var dödligt allvar då på 30-talet och framåt.
18.4.2019
Jag ser att en del går in här och läser. Beror naturligtvis på att denne man skrev Äntligen! när Notre-Dame brann i Paris över en bild av detta på Instagram. Ungefär som att det kunde ropas Äntligen! av Gert Fylking när Nobelpriset i litteratur tillkännagavs. Fast då som ett satriskt inlägg. Här är det naturligtvis både narcissistiskt och psykopatiskt att utbrista detta. Utan någon som helst medkänsla. Ingen hänsyn alls till att en stor del av Frankrikes historia har utspelat sig i detta minnesmärke. I Sverige har vi inte ens något sådant minnesmärke kvar. Allt har förvandlats genom århundradena. Och slottet Tre Kronor brann på 1600-talet. Annars kunde det ha fått samma uppmärksamhet eftersom det grundades av Birger Jarl på 1200-talet. Att Alex Schulman måste leka värst i klassen är naturligt eftersom han aldrig kan få nog av uppmärksamhet. Spelar ingen roll av vilken sort.