En utflykt till undre världen

UPPDATERAT
Jag kom just från häktet där en av mina proselyter sitter. Han är inte kriminell utan sjuk, men numera är det polisen som är sista instansen i sjukvården. Han behövde lite kläder så jag åkte dit och lämnade detta. På vägen såg jag de vanliga tiggarna plus en hemlös svensk kvinna, som tiggde och kvinnan fick faktiskt en slant av någon som såg välmående ut. En kvinna det med. Annars tittade alla bort. 

När jag åkte genom stan förstod jag att den fortfarande har ett svagt skimmer av det jag fick av mina föräldrar när jag föddes 1945. Det jag fortfarande kan se är deras förhoppningar och den tro på framtiden, som genomsyrade Sverige då eftersom kriget var slut när jag föddes. Men när jag kopplar bort denna kvarvarande aura kring byggnaderna, som finns inuti mig, så ser allt mycket slitet ut och det finns inget alls som talar om någon god framtid.

Häktet är en hemsk plats med bara låsta dörrar. Svårt att komma både in och ut. Jag behövde gå och tvätta händerna innan jag visade upp vad jag hade med mig och det fanns faktiskt en toa på en annan våning. När jag kom tillbaka så höll jag upp plagg för plagg och så skrev den kvinnliga polisen upp vad jag hade med mig. Och jag hade naturligtvis legitimation med mig för att bevisa vem jag är. 

På tillbakavägen var stan lugn, solig och varm, men när jag tog bussen mot Värmdö råkade en busschaufför stiga på och började prata med chauffören som körde. Han berättade att någon nyss hade tagit livet av sig. En annan chaufför, som hade satt sig i sin buss och skurit halsen av sig. Och han som var så glad veckan innan, sade chauffören som berättade. Där försvann den sista glimten för mig av att busschaufförer är trygga och goda människor rakt igenom. Särskilt då äldre män. Han som tog livet av sig var född 1958. Inte så lätt att orka fram till pensionen. Jag rös i hela kroppen när jag gick av bussen.

Så här ser jag ut när jag kommer från häktet.
Åldrad tio år och iklädd bästa tantkostymen. 


13:39

Men efter lite mat, kaffe och jobb i trädgården.
Plus lite uppmuntrande tillrop så återvände jag till mig själv.