Han försökte ta livet av sig för att han ville sova och slippa allt. Numera vet han inte riktigt varför annat än att han var förvirrad och det tycktes som en utväg. Han hade fått en hjärnskakning och förlorat förmågan att skriva. Svårt för mig att föreställa mig, som alltid har haft förmågan att skriva. Jag sätter mig bara ned och börjar och så kommer det ord.
Det var 2012 som den tidigare politiske redaktören på DN gick ned i sin källare och försökte försvinna till andra sidan med hjälp av piller. Men någon hittade honom innan han hade hunnit smita iväg. Han har skrivit boken "Hur jag dog", som handlar om manlig sårbarhet, psykisk ohälsa och självmord. Jag har sett den sortens manliga sårbarhet i min närhet och just nu utkämpar en manlig släkting den här kampen om att komma till rätta med sin mansroll i vårt besvärliga samhälle. Eller alla män gör det väl på sitt sätt. Det är inte lätt.
Som jag ofta har sagt så tycker jag att det är männen som har det jobbigast för de ska vara som min sambo journalisten Olle Blomkvist, som var duktig hela livet och aldrig hade varit sjuk, men som fick cancer och dog. Ett sätt att försvinna det också från allt. Han kämpade på sitt eget sätt för att bli frisk, men det gick inte enligt de mönster han tidigare hade haft. Det gick inte att besegra sjukdomen. Kroppen blev sjukare och han blev tvungen att lämna det här livet för snart två år sedan.
Niklas Ekdal pratar om föraktet för svaghet och det var en av de böcker som jag läste på journalisthögskolan och som gjorde intryck: Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad. Jag skrev om den boken i två inlägg för sex år sedan här. Och här. Den kom 1972. Då var distansen till vad som hade hänt i Tyskland tillräckligt stor. Alla är vi svaga människor, men särskilt nazisterna skulle vara övermänniskor. Något som vi kan ha som dagdröm tillsammans med alla superhjältar, men så är vi inte. Vi behöver införliva allt i oss själva för att komma vidare i livet. Samla allt vad vi är för att till slut bli det vi behöver. C G Jung förstod det där, men han är icke förstådd än i denna dag och det är istället Freud som ständigt talade om sex som alltings orsak och ursprung, som människor har tagit till sig.
Miraklet som inträffade för Niklas Ekdal var att han hittades i tid av två unga poliser, som hade talat med en äldre kollega och denne visste att de som ville begå självmord drog sig undan, men inte så långt. Så poliserna letade mitt i natten i källaren till huset där familjen bodde och där hittade de honom i ett källarförråd och han fördes till intensivvård. Åsa Moberg har recenserat hans bok i DN och insiktsfullt skrivit att det är "en viktig bok, som vill ge andra mod att tala om självmord och självmordstankar" att "skammen måste bort".
Jo jag minns ännu med sorgsenhet hur det var när Mauritz Edström, den uppburne skribenten på DN, begick självmord 1987. Det förtegs. Och när jag till slut skrev om detta i min blogg långt senare så blev både hans släkt och andra som fortfarande kände skammen och skulden upprörda. Detta var tabu att berätta. Jag fick inte omtala detta. Inte heller min sorg. För vem var jag? Hade jag ens känt honom? En arbetskamrat ville framstå som den som verkligen hade känt honom. Det var inte mig de skulle lyssna till. Fast han länge hade sitt rum bredvid mitt i DN-skrapan. Konkurrens om mannens själ bortom döden. En liten millimeter har vi förflyttat oss sedan detta hände.
Niklas Ekdal går till slut igenom elchock som behandling därför att han har en sambo som begriper att han behöver något sådant. För hans depression lättar inte utan blir värre. Detta är en positiv skildring av den behandlingen. Och istället för minnesförlust får han nu en förbättring av minnet. Jag begriper inte riktigt hur det går till och inte läkarna heller, men jag kan tänka att ifall man blir av med svåra, ockuperande minnen av granatchocker och liknande (han har varit FN-soldat i Mellanöstern) som har tyngt huvudet kanske annat kan komma fram istället.
Självmordet är så permanent, ett totalt avslut, menar Niklas Ekdal och ett slut som inte behövs för problem är alltid tillfälliga och självmord sker som en drastisk åtgärd just då när berget av elände ser ut att ramla över en och aldrig försvinna. Jo så är det naturligtvis och visst kan vi alla vilja lämna någon gång. Jag gjorde det själv när jag var 27 år och världen runt mig gick sönder. Men tänk så mycket jag hade missat om det hade blivit verklighet då. Och så lite jag hade kunnat ge tillbaka till den här planeten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar