Den normkritiska polisen

Jag väntar på den dag när polisen invaderar våra hem för att vi har varit icke normkritiska och uttalat ord som är förbjudna. Nej den polisen finns ännu inte, men det lurar något bakom gathörnet som liknar detta. Och en diskussion har ställts in på Stockholms Stadsbibliotek för att där skulle diskuteras icke välkomna ting. Ord som inte får användas riskerade att bli använda ändå. Och den massiva anstormningen av hot gjorde att hela tillställningen ställdes in. 

Normkritik sägs sätta fokus på makt och därför får inte en diskussion äga rum med människor som inte har rätt hudfärg och rätt uppfattningar. För de som redan har makt får inte säga vad de vill. De ska hålla tyst och låta de underpriviligerade stiga fram. Men till och med jag anser att jag har makt genom min förmåga att skriva. Ska jag då hålla tyst? Det tycker nog de här skarorna. Och får de inte detta så hotar de. Det går att få tyst på maktmänniskor genom hot. Jag har länge tyckt att extremvänstern och extremhögern är samma skrot och korn. Åsiktsspektrat går inte längs en linje med skala från vänster till höger (eller tvärtom) utan är en cirkel, precis som redan Robin Skynner och John Cleese konstaterade i den utmärkta boken Livet och hur man överlever det. Skriven i början av 90-talet. Kommunister och fascister är de som ligger närmast varandra i åsikter.

Och jag begriper inte många av de där orden som används i dessa sammanhang där minoriteterna är ute efter makten. Cis-pojke till exempel. Men vi har inte kommit längre än att vi inte ens får tillhöra det kön vi föddes till. Dessa grunder för mänskligheten, för om det inte finns några kön hur ska vi då kunna gå vidare som mänsklighet? Och varför ställs krav från makten på att filmer i framtiden måste ha huvudpersoner, som är handikappade eller av annat kön/inget kön och inte har vit hud? Är det verkligen dessa yttre attribut som definierar oss som människor? Jag som fick lära mig med modersmjölken att dessa spelade ingen roll och att det gällde att lära känna en människa innan man uttalade sig om den. 

Men i den här nya synen på människan är det just de här yttre attributen som betyder mest och alla som vill ska få byta kön rent fysiskt. Stundtals kan jag tänka att de kanske har levt liv som kvinnor eller män tidigare och vill behålla sitt kön även i detta liv och anser att de har fötts till fel liv. Jo det kan vi lite till mans (!) anse att vi gör. För vad gör vi egentligen här? Och varför lever vi inte i paradiset och varför inträffar det svårigheter? Borde vi inte ändra på de grundläggande förutsättningarna för ett människoliv överhuvudtaget. För normalt är det väl inte att råka ut för problem? Både fascismen och kommunismen lovade ju ett paradis på jorden när inte religionerna förmådde uppfylla detta, utan tyckte att människor skulle vänta tills överheten i himlen förbarmade sig och återkom till jorden, vilket tyvärr också betydde armageddon eller domedagen. Numera är allt detta övertaget av IS och andra fundamentalister. Men det förutsåg varken John Cleese eller någon annan då på 90-talet.

Jag vet att jag aldrig skrev om Robin Williams när han dog för två år sedan för det var så obegripligt att denne upplyfte skådespelare hade begått självmord. Och jag hade en svårt sjuk man att ta hand om just då. Men i dag när Robin Williams fru har trätt fram och berättat att han var mycket illa däran rent fysiskt och att hans personlighet höll på att upplösas för hans hjärna förstördes så är det mer förståeligt att han valde den utvägen. Det är svårt att leva här helt enkelt om man tas på allvar av livet. Och tar det på allvar. Men belöningarna ingår precis som Robin Williams också fick erfara. I rikt mått. 

I sammanhanget är denna diskussion om orden eller annat så futtigt att man vill gråta över denna fördummande del av mänskligheten som vill förneka andra att ha sina egna tankar, ord eller sin egen vilja. Själv gillar jag inte självmord alls och min man levde tills han dog. Fullt upptagen med att försöka besegra sin cancer, vilket inte lyckades. Men det var så självklart att i hans värld var det ett enkelt val att ändå försöka. Det måste belönas i himlen. Så ser jag på det. Samtidigt som Robin Williams absolut borde ha blivit omhändertagen på samma ställe och med all den kärlek som fanns att uppbringa.

Hitler och Stalin står bredvid varandra i boken Livet och hur man överlever det.
Åsikterna hos mänskligheten bildar en cirkel.