Jeanette Åkerlund berättar om Ebba

Ebba dog på Drottninggatan i terrordådet förra året den 7 april. Hennes mamma berättar nu vad som hände. Hennes sista ord till henne och vad hon messade. Det går att känna hennes sorg för detta var hennes enda barn och kontakten mellan dem var djup för Ebba var ett speciellt barn. Det var ett antal märkliga omständigheter, som gjorde att hon befann sig i vägen för lastbilen. Hon kunde lika gärna inte ha gjort det. Så uttyder jag mammans text. Personligen tror jag knappt att det finns några slumpar i livet, men ingen vet naturligtvis. 

Jag förstår att mamman inte ville att jag skulle skriva om hennes dotter den 9 april som jag gjorde. Men det var helt uppenbart då att det var Ebba som var död. Och jag skrev ut hennes namn i artikeln. Det står fortfarande kvar i artikelnamnet eftersom Google aldrig tar bort sådant. Men jag tog bort namn och bild när hon bad mig. Mamman berättar att hon fick beskedet av polisen när de hade fått dna och kollat Ebbas tandkort. Det var den 8 april. Missing People var då redan engagerat för att leta efter Ebba Åkerlund och de hade fått bilden på Ebba. Själv får jag fortfarande hatmeddelanden på facebook från upprörda personer. För att jag berättade vem som var död. De har skickats i april, men befinner sig i en rundgång på facebook och kommer ständigt till mitt konto. Facebook kan inte hantera detta och en del personer har berättat för mig att de aldrig har skickat något.

Hatet exploderade åt olika håll den dagen och det fortsätter fortfarande. Jag begriper inte det som händer i livet annat än att jag tycker att livet är märkligt och konstigt. Som att min sambo dog 57 år gammal i cancer när jag är så mycket äldre och inte räknade med detta alls. Eller att jag hittade min mamma död som 22-åring. Det finns mycket skuld i något sådant och många "om bara". Men som sagt jag har kommit fram till att det knappast finns någon slump. Att allt ingår i en iordningställd tredimensionell verklighet, där vissa saker händer. Vi har dock en fri vilja, men då måste vi ana vad som ska ske. Det gör vi inte alltid. En omedvetenhetens blindhet sänks ofta ned framför våra ögon och tankar. 

Jag beklagar verkligen sorgen för Ebbas mamma och hennes släkt. Precis som jag gjorde då. Att förlora sitt enda barn är mycket hårt. Och det kommer aldrig att gå över eller ta slut. Min egen tröst är att jag tror att jag kommer att möta min sambo igen. Jag kan inte tro att det blir svart bara när man dör och jag tänker med ett leende alltid på min gamle andrapappa Tore, som fick nog en natt när han var 89 år. Han kom fram till att han skulle "ta nattbussen" som han sade till sköterskan och han sade att det bästa med den var "att den var gratis". Han fick förstås frågan om han ville ha något, morfin eller så. Men han ville inte det. Han dog kring tio minuter senare.

Alla som lever länge får med tiden ett antal gravar att besöka.
Så ser våra villkor ut.
Antingen dör vi själva unga
eller också dör våra anhöriga.
Men vi räknar inte med döden.
För livet är allt som finns.
Visst är det så.
Foto Familjen Rudberg