I dag är det Nationaldagen och vi är alla lediga för att fira den. Tyvärr är det inte något som folket har hittat på, så därför gör vi inget särskilt i dag, utom att vi tar igen oss för det mesta. Sverige har en konstig historia och vi har hukat länge, för de som var lite tuffare tog sig till Amerika, när det var svält och de som stannade kvar böjde sig för överheten. Så kan man lite krasst beskriva detta. Eller också kan man säga att vi är ett så fredligt folk att vi aldrig vill gå ut i krig. Vi firar denna dag för att Gustav Vasa valdes till kung då. Den store starke mannen enade Sverige och så slapp vi danskarna. Ett tag åtminstone. Och för att vi fick en regeringsform 1809. Dessutom blev Annandag Pingst vardag för att kompensera. Allt fixat ovanifrån. För att överheten tyckte så. Och för att invandrarna tyckte vi var konstiga som inte firade vår Nationaldag. Sägs det.
Själv tar jag som sagt det lugnt i dag, men flaggan sitter uppe förstås. Varför inte? Kan väl fira att jag har lyckats leva så länge i det här landet. Mycket längre än både mamma och mormor orkade med. Och nu är landet så ingrott i min själ att det känns omöjligt att lämna det. Geografi och årstider betyder mycket det också. Faktiskt. Nu när landet inte längre känns som om det är vårt utan fråntaget oss för att ges till vem som helst som gör anspråk på det. När jag var liten var jag stolt över oss och över landet. Denna grundläggande känsla som är bra att ha. Och den höll i sig ända in till 2000-talet, men är borta nu. Sorgligt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar