Yttrandefrihet och pressfrihet

Jag blir rätt ofta påhoppad av människor som tror att jag är en tidning eller något annat pressmedium. Nej jag är en medborgare med yttrandefrihet. Att jag har journalistutbildning och har jobbat för tidningar har inte med saken att göra, däremot har jag som medborgare rätt att yttra mig. Jag vet absolut hur man uppför sig även på nätet. Det sitter i ryggmärgen på mig, som har jobbat så många decennier med skrivande. Men det drev som finns mot alla journalister drabbar också mig, fast jag inte är anställd någonstans och således inte måste huka och böja mig för de som vill trycka till mig. Jag har precis som alla i detta land yttrandefrihet. 

Medierna har pressats tillbaka av trollen som kastar sig över minsta sak i artiklar och jag tycker verkligen synd om mina kollegor, som är anställda och även frilansare, för de har ingen yttrandefrihet i vanlig mening. De måste värna om sina inkomster och arbeten. De måste böja sig för kollektivet och de trender som råder. Det är mycket svårt att vara journalist numera. Mycket svårare än det var när jag gick ut Journalisthögskolan 1974. På den tiden sågs sådana som jag som framtiden. Vi som var utbildade på universitetsnivå.

Det värsta samlade angreppet på mig var när jag skrev om Ebba Åkerlund, 11 år, som dog i terrorattacken i Stockholm förra året. Folk runtom i världen gick in på mitt inlägg på bloggen och på facebook, för det var en nyhet, vilka som hade dött då. En del troll som ville attackera ringde runt till alla de fick tag på som hette Rudberg. De skällde och gormade över vad jag hade skrivit. De brydde sig inte det minsta om att jag upplyste allmänheten om något. Det verkade istället som om terroristen skulle försvaras till varje pris. Och det fick inte nämnas att ett barn hade blivit dödat. Jag som medborgare är friare att yttra mig än anställda journalister. Även om de som jobbar i medierna visste om vilka som föll offer för terroristen kunde de inte gå ut med namn. Det var tabu att gå ut med namn innan de hade fått tillåtelse till det.

Till slut hörde TV4 av sig till mig och nyhetsuppläsaren Johan Macéus twittrade till mig att föräldrarna inte ville att jag skulle ha detta inlägg om Ebba Åkerlund på min blogg. Det hade varit självcensur att ta bort det, men jag ändrade detta inlägg till det som fanns i alla medier då den 9 april förra året. För föräldrarnas skull. Och på facebook tog jag bort min länk till bloggen helt, för det kom så många hatinlägg där, plus att de anmälde mig både till facebook och ville ha bort min blogg och hotade med polisanmälningar. Men min blogg finns kvar och facebookkontot. Självklart. Och vad jag vet har ingen polisanmält mig för att jag berättade vad som hade hänt. Friheten att yttra sig är bättre än så. Och allt jag skrev var sant och relevant. Ingenting gick över några moraliska gränser utan var bara sorg över vad som hade skett. 

Jag har kommit att tänka på detta nu igen för det är så tyst om de i går häktade misstänkta terroristerna, som förberedde ett terrorbrott. Det finns fortfarande i pressen ett hukande undan alla som vill attackera i sådana sammanhang. Den arge och upprörde medborgaren bestämmer rätt mycket över medierna. Det är därför det finns förklaringar under artiklar numera. Journalister måste rättfärdiga vad de gör. Det är som sagt inte lätt att vara anställd journalist. Alla sådana är allmänt villebråd i dessa internettider. 

Det finns naturligtvis fortfarande en avundsjuka mot sådana som mig själv som har jobbat i pressen. Jag ska tryckas till av den anledningen. Märkligt tycker jag som hade en pappa som också gjorde det och han sågs som släktens svarta får, för han kunde ju inte bli något annat än journalist då på 50-talet. Murvlar, drumlar, lymlar, rackare och uslingar var de på den tiden. Men i och med att det blev en högre utbildning i yrket så steg också tilltron och tillförlitligheten till de som utövade detta. Men nu försöker tyvärr många att tysta medierna i Sverige, vilket inte gjordes på 50-talet, för medierna ansågs inte ha så stor betydelse och makt som nu.

Men som sagt pressfrihet är en sak och yttrandefrihet något annat. Vi ska vara väldigt stolta över att vi får yttra oss fritt fortfarande i det här landet. Så här säger FN om yttrandefriheten: "Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser." Så var och en av oss är fria att säga och skriva vad vi vill utan att andra försöker trycka till oss. Vi har rätt till våra åsikter. Det gäller också mig som har jobbat som journalist och som har journalistutbildning.

Bilden av journalister är tvetydig.
Är de hjältar eller skurkar?
Faksimil från Google.