Håkan Hellström fyller igen hålet efter 70-talet

Jag förstår mig inte på fenomenet Håkan Hellström. Det är lika bra att jag erkänner det på en gång. Musiken låter som något mellanting mellan Hoola Bandoola Band och Ebba Grön och mycket riktigt Joakim Thåström är hans idol och hemliga gäst under gårdagen på Ullevi. Håkan Hellström slog publikrekordet med drygt 70 000 åskådare. Varför?

Håkan Hellström går vidare på traditionen från vänstern då på 70-talet och nostalgin står som spön i backen för mig, som är uppvuxen i förorten med all denna proggmusik och musikfesterna på Gärdet och annat. Men för mig är det svårt att begripa att allt detta nu kommer tilbaka. Att det finns en omedveten eller medveten längtan efter detta. Dessutom håller jag med de som säger att han inte kan sjunga. Hans röst tilltalar mig inte. Men Sven-Bertil Taube tillhör de som försvarar honom och menar att han vet precis vad han gör. Att han sjunger med hjärta och glädje i sina visor och att publiken förstår det.

Vad handlar detta om? Är det en längtan tillbaka till det samhälle som fanns då? Ett enklare och naivare Sverige där allt var mer självklart och alla hade jobb och Sverige ännu inte var invaderat av fler än de som ville jobba? Ett Sverige där vänstern var stor och bestämde det mesta, särskilt i Göteborg, som Håkan Hellström kommer ifrån. 

För mig personligen är 70-talet passerat och över också i musikens värld. Jag tillhör inte de som nostalgiskt spelar gamla låtar. Eller inreder mitt hem med 70-talsmöbler. Inte heller längtar jag efter att Sverige ska se ut som då. Men i vårt land finns uppenbarligen en förkärlek för sådana musiker, som kan knyta ihop säcken och ta publiken tillbaka till något som inte finns ute på gatan i dagens Sverige, som är präglat av våld. En mer naiv tid som kan befinna sig i musiken helt opåverkat av tidens tand.

Det är ju Nationaldagen i dag så det blir en bild av vår svenska flagga
 plus då de vita rosorna som har slagit ut.