måndag 12 februari 2018

Chefen på DN Hans-Ingvar Johnsson är död

Så tråkigt det är när människor man har känt går bort. Börje Dahlqvist som anställde mig på DN 1974 lever fortfarande. Han fyller 90 år nästa år, men Hans-Ingvar Johnsson som lät mig börja skriva artiklar om film, teater, musik, dans och annat på DN han dog nu 84 år gammal. Men eftersom han långsamt tynade bort var det kanske bäst. Han var sjuk i flera år. Vem vet? Inte jag som har sett min pappa gå bort 87 år gammal, min andrapappa 89 år gammal, så min mamma 43 år gammal och min sambo 57 år gammal samt min svägerska 49 år gammal. Inte nödvändigtvis i den tidsordningen. 

Det är inte alls så att alla kommer att bli hundra år eller ens 90 som förre statsministern Reinfeldt påstod häromåret för att riktigt skrämma upp oss. Cancern är som en galopperande influensa fast värre förstås. Och det går att hålla liv i människor med cancer ett tag till, men till vilket liv? Min sambo valde bort kemoterapi. Min svägerska gick igenom det hon skulle för att bekämpa bröstcancern, var på bättringsvägen, men så blev hon plötsligt sjuk och dog en förmiddag när hon var ensam hemma. Hon hann ringa efter ambulans, men dog på väg in till Södersjukhuset och läkaren som satt och ringde runt efter hennes telefonbok fick tag i mig som första släkting. Själv önskar jag mig ett långt och friskt liv tills jag blir 94 år och så har jag bestämt att det är bäst att dö på sommaren. För det är hårt nog ändå på vintern i det här landet.

Det är tröttsamt dock att bli gammal och se alla försvinna runt omkring. Men jag drömde i natt att jag skulle åka iväg någonstans med min döde sambo och några andra skulle sköta tidningen han hade. Jag vaknade förstås och undrade vad det betydde. Att jag också skulle dö snart? Nej det tror jag inte. Jag drömmer rätt ofta om döda släktingar, för jag tror inte de är så långt borta. Det är klart att deras energi inte kan försvinna. Det är emot universums egna lagar. Energi kan bara omvandlas. 

"Jag måste skriva för att mönstren inte ska upprepa sig. De mönster som finns i min släkt och som släkten inte vill prata om, som jag är den enda som kan se och den enda som kan ändra. Som att min mamma dog när hennes barn var kring tjugo och att min svägerska dog trettio år senare när hennes barn var kring tjugo. Båda dog dom alldeles för unga förstås. /... / Eller att min kusin dog när hon födde sitt tredje barn. För att hon inte ville leva. Läkarna sa så. De hade kunnat rädda henne om hon hade velat leva. Hon blev 27 år gammal. Eller att min farfars far dog när farfar var 20 och hans andra syskon ännu inte vuxna. Min farfar dog när min pappa var 20. I cancer. Farfars far var 58 år när han dog och farfar var 53 år."

Det där ovan skrev jag i min första utgivna bok Ett Sekel av Tystnad den 24 juni 2003. Men mönstren gick inte att bryta. Jag hade aldrig trott att min sambo skulle dö så ung, men det gjorde han. I cancer i halsen precis som min farfar. När våra barn var 20plus. Vilken ohygglig sorg! Sedan generationer. Varför upplever vi detta? Det är som att gå runt i cirklar och aldrig komma vidare. Och mönstret verkar inte gå att bryta. Min sambo dog den 5 december 2014. Inget av det jag eller han gjorde hjälpte.

Livet och döden är som de är. Och när jag frågade mina generationskamrater 40-talisterna i en facebook-grupp, där jag är med, om det beror av gener eller miljö hur länge vi lever så trodde majoriteten att det var gener som var avgörande. Detta apropå en amerikansk hjärtkirurg som hade jobbat tills han var 95 år. Så väldigt sällsynt. Vi vet ännu mycket lite om vad som egentligen får oss att leva länge. Men medierna lever gott på att ge oss goda råd om än det ena och än det andra. Och varna för rött vin ena dagen och skriva att det är så nyttigt den andra. Låt oss leva så gott det går den lilla tid vi tillbringar på den här planeten. Jag vet att jag sade till min sambo att jag inte ville komma hit någon mer gång till jorden för det är en så jobbig planet. Men då kommer jag dit där du är då, sade han och log. Vi fick nästan 31 år tillsammans.

En bild från 90-talet när alla levde.
Tre är döda nu.
Min svägerska Gunilla tvåa från vänster.
Min pappa Ingvar i röda kepsen.
Och min sambo Olle
längst fram till höger.
Foto Ann Helena Rudberg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar