I vår tid pågår en stor kollision mellan våra djupaste medvetna och omedvetna föreställningar eftersom mänskligheten konfronteras med olika människors kulturella arv. Det finns en sorts medvetandets utväljande, som sätter gränser för hur mycket vi uppfattar av allt som finns. Detta hänger ihop med att vi skapar inre uppfattningar, som vi sedan ser som sanna. Att det skapas inom oss en föreställning eller en idé, som vi sedan håller fast vid. När vi säger att Allah är stor, Gud är god, livet är orättvist, kvinnor är mystiska varelser eller män är våldsamma så har vi skapat en slutsats, som de har tagit generationers erfarenhet att reducera till detta. Det vi har kommit fram till kan vara rätt eller fel. Det är inte det primära.
Tro och föreställningar håller ihop oss, både som individer och som samhälle. Inom oss går vi alltid omkring med en slags databas med vad vi anser är grundläggande information. Detta är den syn på världen, som vi har tagit till oss. Vi behöver detta, för det gör att vi överlever. Vi har lärt oss att betrakta snön utanför fönstret och de tio graders kyla, som det är just nu på natten. Vi vet att det ser vackert ut, men är livsfarligt att befinna sig i för länge utan vettiga kläder. Eftersom vi alla i Sverige har (eller borde ha) den sortens föreställningar, som har getts oss av tidigare generationer, så anser en del vetenskapsmän att detta är våra virtuella gener.
Den engelske evolutionsbiologen Richard Dawkins har kallat den sortens "mentala gener" för memer. En mem sprider sig från individ till individ tills hela samhället har tagit del av detta. Vi tar inte del av allting, för om vi gjorde det och tog till oss alla idéer och skapade memer skulle vi inte kunna upprätthålla en sammanhängande bild av världen.Vad vi istället ständigt försöker göra är att skapa gynnsamma memer, sådana som kan kreera en sammanhållande och tillförlitlig världssyn.
 |
Världen inuti en konstnär är inte verklig.
Men i rätt sammanhang berikande.
Faksimil från Google. |
Vi använder memer för att skapa mening åt våra upplevelser. De blir ett slags byggstenar i det bygge av verkligheten, som vi ständigt håller på med. För att upplösa en stark upplevelse, som har format ett djupt mem hos oss, så behöver vi möta detta på rätt nivå. Vi behöver iaktta oss själva utan att koppla in bedömning. Detta betyder att stå vid sidan av sina egna föreställningar, att inte gripas av impulserna av begär, åtrå, avsky eller motvilja. Ifall vi lyckas med detta kan vi kliva ur vårt eget lagrade medvetande och se det som brukar kallas fältet av intelligens. Det är ett slags bevittnande, som kan inträffa i stillhet, då vi kan ta till oss en helhet utan vinst- eller förlustaspekter. Vi har alltid ett sinne konstruerat av memer, alla bär vi på ett fragmenterat sinne, vi bär alla på åsikter, fördomar och mentala virus. Vi har sett stora kollisioner mellan djupt upplevda memer under alla årtusenden. Vi står ständigt likt en dator i fältet mellan ettor och nollor och vad som skapas beror på vår egen mänskliga förmåga.
Detta fasthållande av syner av världen pågår ständigt runt omkring oss. Vi behöver egentligen själva inte vara med om några upplevelser som individer, för att känna att vi tycker likadant, som vårt samhälle. Vi kan ta till oss gynnsamma eller ogynnsamma föreställningar om världen genom att detta överförs till oss likt kroppsliga bakterier på gott och ont. På så vis kan hela samhällen strida och dö för en Gud eller en föreställning, som inte alla individer har någon upplevelse av. Det ingår helt enkelt i vår kapacitet som människor. Hur vi har utvecklats genom årtusendena. Som sagt det spelar ingen roll om denna inbyggda, inkorporerade föreställning är sann eller inte. En grundläggande världssyn ristar in sina fixerade spår i oss. Vi har vårt nervsystem uppdelat i det somatiska och det autonoma. Allt som vi är medvetna om kommer från det somatiska nervsystemet. Allt omedvetet från det autonoma. Memerna intar en mellanställning, något dunkelt mellan dessa kroppsliga system. När vi tex inte kan bli av med en melodi, som har fastnat i huvudet så har vi råkat ut för ett mem-beteende. Vi är medvetna om melodin, men omedvetna om varför vi inte kan slippa den.
Det här skrev jag om redan 2010. Deepak Chopra har skrivit om detta också i sin bok Livet efter döden. Det känns ännu mer aktuellt ett valår som detta. Hur ska vi få ihop ett samhälle som har gått så långt isär?
 |
Konstnärens syn på verkligheten
kan beröra våra djupaste memer.
Faksimil från Google. |
