När jag hör de unga kvinnorna som pratar i Uppdrag Granskning så känner jag igen mig. Jag har alltid varit den duktiga storasystern, som tog i för att hjälpa till både i samhället och bland släkt och vänner. Men det är inte accepterat att uttrycka att man mår dåligt, som jag senast har gjort här på Värmdö då kommunen kör ett upplag med stora stenar, plus grus och jord bara ett 50-tal meter från där jag bor och det låter som om det är åska varje vardag och har gjort så sedan oktober 2018. Det går inte att vara ute för det bullrar så mycket. Jag bor på landet och här är alltid annars rätt tyst. När jag skrev om detta i en sluten Värmdögrupp blev jag nedtryckt av några grannar, som menade att jag är så negativ och att det blir bra sedan. Det är inte acceptabelt att klaga.
Kanske har det alltid funnits så där duktiga kvinnor, men tidigare var de faktiskt mer omhändertagna av släkt, vänner och av männen och det krävdes inte att de skulle prestera så mycket som i dag. Livet var lugnare förr i tiden och då menar jag på 50-talet ungefär. Då när jag var barn. När det knappt fanns TV och radion var det man kanske lyssnade på. Och alla mammor skulle vara hemmafruar och männen arbeta med högre löner, så de kunde försörja en familj. Nu ska alla människor alltid vara igång och ständigt vara uppkopplade mot omvärlden genom mobiltelefoner eller datorer. Själv har jag hemligt telefonnummer och jag har en mobiltelefon, men jag kan inte numret på den. Använder den knappt.
Dator har jag för jag har varit/är yrkesverksam som journalist och författare, men jag värnar mycket om min egentid. Jag har haft tur (?) som inte har behövt ta hand om gamla föräldrar, men att min mamma dog tidigt har förstås varit en stor sorg, som också har gjort mig psykiskt illamående. Min sambo dog vid 57 års ålder i cancer 2014 och det är först nu som jag har börjat att komma förbi den sorgen. Fast jag blir ledsen när jag skriver om det här. Sorgen ligger alldeles under ytan.
Jag brukar säga att man måste vara snäll mot sig själv och det tror jag är det svåraste vi människor har att göra. Det betyder att älska sig själv i första hand, för annars kan man inte älska någon annan människa. En av kvinnorna i Uppdrag Gransknings serie om detta säger att hon aldrig kommer att kunna förlåta sig själv att hon inte har orkat, att hon inte förstod att hon var sjuk, att det gick så långt att hon inte längre kunde ta hand om sina barn som hon ville. Hon är uppenbarligen mitt inne i sorgen över detta, men att förlåta sig själv är nödvändigt för henne att göra. Det är inte egoistiskt att ta hand om sig själv eller att älska sig själv. Det är själva förutsättningen för att leva bra.
Här är min första utgivna bok Ett Sekel av Tystnad, som handlar om att bli sjukskriven och ställd utanför samhället. Den skrevs under åren 2003-2005.
 |
| Jag gjorde testet som finns på Uppdrag Gransknings sida. Här hittar ni det. Jag tycker mitt resultat är acceptabelt för en 70plussare. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar