Det lönar sig inte att ge bort miljarder till fattiga Afrika eller Pakistan och Afghanistan. Det som behövs är en ändring av människors inställning. För bara två generationer sedan så födde min mormor tio barn. Det behövdes då för det var inte alls säkert att alla barn skulle överleva och barn var en rikedom, som gick att skaffa sig även för fattiga. Likadant tänker människor än i denna dag. Inte i Sverige så mycket utan i andra kulturer.
Det är därför planeten är översvämmad av fattiga och krigande människor. För det är likaså sant att konkurrens om det materiella föder krig. Min mormor och morfar flydde från den tidens samhälle för mer än hundra år sedan och bodde först på en ö i Mälaren och hade ett litet hus, ungefär i den storlek som jag själv nu bebor 30 kvadratmeter. Där fick de en massa barn, men till slut flyttade de till fastlandet och fick ta hand om ett torp på 60 kvadratmeter. Min mamma som var yngst växte upp där i Skärholmen, Kärrbo. Tillsammans med de yngsta syskonen. Men de ägde aldrig marken eller huset. Familjen Ral ägde det då och gör det fortfarande.
Detta betyder att jag har många släktingar i landet, som jag inte ens känner. Folkmängden ökade då i början på 1900-talet i Sverige, men långsamt. Då bodde här kring 5 miljoner människor. Och på min pappas sida hade de lärt sig att inte sätta så många barn till världen utan istället skaffa sig stora gårdar och låta en del barn (läs män) utbilda sig. Allt det där genomgår världen fortfarande i olika stadier. Och många var de svenskar som utvandrade då till Amerika, för de kunde inte försörja sig i hemlandet. Känns också igen i nutid med stor migration.
När vi blev rikare i Sverige började vi ge till fattiga länder utan några större krav. Tanzania har fått stöd sedan 60-talet, men det hjälper inte. Länder i Afrika har i vissa fall lägre ekonomiskt BNP än på 50-talet. Tanzanias opposition har vädjat till Sverige att sluta ge bistånd. Sverige skickar pengar rakt in i förtryck och korruption. Det var svenska missionärer som gjorde Tanzania till Sveriges bästa biståndsland på 60-talet, genom att Barbro Johansson missionär från Malmö var bekant med Tage Erlander. Biståndet skulle vara som en insamling av skatt i Sverige, men till världens folk. Kristendomen ersattes av socialismen.
På min pappas sida fanns det sådana missionärer som verkade i Afrika. Och detta omtalades som äventyrliga historier, som när en leopard hoppade rakt in på bordet där de satt och drack te. Sant eller inte. Evangeliska fosterlandsstiftelsen var det som stöddes av mina släktingar på den sidan av släkten. De identifierade sig med adeln och högre borgligheten. Och ville vara goda kristna.
Det som behövs ifall Afrika och Mellanöstern vill få det materiellt bättre är att sluta föda så många barn. Men det är fult att påpeka. För visst får människor föda så många barn de vill. Och kvinnor bestämmer inte heller i många fall över sina kroppar. Männens tid är här fortfarande och motsättningen mellan män pågår för fullt. Det blir krig av detta. Detta eviga problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar