Jag har ägnat mig åt annat skriveri de veckor jag inte har skrivit här - den längre varianten som kräver tystnad och vila från det dagliga slitet med nyheterna - och hållit reda på mina nattliga drömmar en del. När jag drömde att min sambo Olle hade tagit hand om yngste sonen och att de var tillsammans vaknade jag med tårar i ögonen. Jag drömmer rätt ofta om Olle fast han dog den 5 december 2014. Men han bor nog fortfarande här. Eller hälsar på. Nu försöker han nog kompensera en del från andra sidan att han inte alltid var tillgänglig för sina barn. Han var arbetsnarkoman och jag tog hand om barnen mer än vad han gjorde under de dryga 30 år vi fick tillsammans.
Har funderat på hur livet kan gå vidare för mig, men kanske gör det inte så riktigt. Inte på samma sätt som det gör för ungdomar. Jag är rätt mätt när det gäller världen och äventyr där ute. En äldre väninna jämförde sig med Brigitte Bardot och att hon hade sagt att höjdpunkten var vid 40 års ålder, sedan gick det bara utför. Jag invände och sade att visst fortsätter vi att utvecklas psykiskt och mentalt samt andligt. Men för en del är kroppen allt. De har inte kontakt med någon själ riktigt utan tror att allt är yta och materiellt. De får ibland sina smällar av ödet eller vad man nu vill kalla det.
Alla människor råkar ut för svårigheter och det ingår i livet för att vi behöver utvecklas på alla plan. De är till för att väcka oss, fast vi ibland tycker att nu räcker det. Jag tänker på Anders Borg som ju fick så mycket stryk offentligt fast det uppenbarligen var självförvållat. Någon del av honom ville tydligen hoppa av finanskarusellen där han har befunnit sig. När det gäller det materiella är kvoten välfylld för honom. Han blir strax 50 år och då är det eventuellt tid för en smula eftertanke. Hans val av partner sedan 2015 Dominika Peczynski visar att där finns något annat inom honom. Hans barn är inte vuxna riktigt ännu. Sonen är dock myndig medan de båda tvillingdöttrarna är yngre tonåringar.
I går skrev Realtid om Anders Borg. Trodde Anders Borg att han var på ett bunga bunga party med Berlusconi? Min sambo hade sin senaste anställning där som redaktionschef, men slutade innan han blev sjuk i cancer. Hur man ordnar sitt liv är upp till var och en av oss och han sade bland annat till mig i början av sin sjukdom: Men jag har livförsäkring. Det var absurt att säga så. Jag svarade förstås att det var bättre att han blev frisk och levde. Men det blev han aldrig utan det gick utför. Också för att han först inte ville ta emot konventionell behandling. Han hade aldrig varit sjuk utan alltid kunna ordna så att han blev frisk på egen hand.
I grunden vet vi ingenting om våra liv. Inte vad de betyder eller vad de går ut på. I går såg jag reprisen på En natt på slottet från 2015. Där var Anna Book, dansarna David och Malin Watson samt Biggest Looser-vinnaren Hristos Adoniadis. Hade bara hört talas om Anna Book tidigare. De var intressanta för att de hade så djupa sorger att bearbeta. Och de fick svar på sina frågor om sina döda anhöriga. Plus hur karriären skulle gå vidare. Programmet går att se här för de som har TV4 Play.
För mig själv flyter gränserna mellan den här jorden och något annat. En annan tillvaro. Det gör ingenting alls. Kanske har jag alltid varit sådan. Jag vet inte. Är förankrad i det fysiska genom huset och trädgården där jag bor och genom alla mina levande släktingar. Men samtidigt så har jag intresserat mig för sådant som Agnes Cecilia, en film av Anders Grönros. Det blev så att en av mina sista artiklar på DN blev om denna film inför att han skulle delta i Guldbaggegalan då för en massa år sedan. Jag kände på mig att han förtjänade en artikel.
 |
| Fjärilsbusken överlevde vintern och döljer nu nästan huset. Men kalla vintrar fryser den ned till backen. Och måste börja om igen. Copyright Ann Helena Rudberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar