Tänk om varje människa väljer att leva i sin egen verklighet. En replik i filmen The Next Three Days med Russell Crowe. Det går alltid att få in lite filosofi även i actionfilmer. Hans fru anklagas för mord i filmen för hon råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, som ofta sägs när det gäller brott. Filmen handlar om den oskyldigt dömda som fritas av sin man. Hon är dömd till livstid fast hon är oskyldig.
Som alltid gäller det då att få med de som ser filmen på konceptet. Vi ska hålla på familjen som flyr undan rättvisan, som inte är en riktig rättvisa. I USA görs ibland fel på så vis. Jag såg en dokumentär om ett verkligt fall som handlade om den 14-årige Devontae Sanford som lurades av poliserna att säga att han var skyldig till fyra mord. Fast han var oskyldig. Poliserna sade att han skulle få åka hem bara han skrev under en bekännelse.
Han skrev under och han blev då inlåst i ett vuxenfängelse. Dömdes till livstid. Fast den riktige mördaren sedan åkte fast och bekände. Men Sanford släpptes inte. Hans fall togs inte upp. Den verklige mördaren gjorde till sist ett rättsligt uttalande, för att hjälpa denne tonåring. Och hela världen reagerade när detta blev känt genom mediebevakning. Poliserna ville inte bli avslöjade med sina märkliga metoder, så de undanhöll bevis och fabricerade också en skiss av mordplatsen och påstod att det var Sanford som hade ritat den.
Varje människa skapar sin egen verklighet. Det är sant. Men barn kan inte göra det så bra. De förstår inte konsekvenserna. Den oskyldigt dömde tonåringen Sanford försökte tre gånger ta livet av sig, för att slippa undan den verklighet där han hade blivit placerad. Men han lyckades inte tack och lov. Det var hans mammas kamp som fick honom fri till slut. Efter nio år i fängelse.
En människa kan också fastna i en verklighet som den uppfattar som livets höjdpunkt. Och leva så hela livet utan att gå vidare till något annat. Jag stötte på en sådan kvinna som är 81 år nu och som trodde att hon var en uppburen forskare fortfarande. Hon gjorde en liten musikavhandling år 1991 och dessa ärofyllda lagrar lever hon av ännu och påstår att hon är medeltidsforskare.
Meningen med livet är inte att fastna åratal tillbaka och leva på egotrippade lagrar och försöka att trycka till andra människor omkring sig med detta ego som skapades då. Det blir enbart sorgligt. Jag har råkat ut för sådana kvinnor förr. De håller sig fast vid den klippa de tycker sig ha funnit och hotar alla, som de tror vill ta ifrån dem deras fasta punkt i tillvaron. Den som angrips av en sådan människa gör bäst i att gå vidare genom livet och vinka till avsked, för att eventuellt få dem att begripa något mer.
Det är svårt att se in i sig själv och omfatta sig själv med kärlek. Innan man gör det går det inte att bry sig om eller älska sin nästa heller. Men vårt samhälle premierar tanken före känslan och före de drömmar som en människa kan ha. Empati lärs inte ut i skolan, men det kan förmodligen inte heller göras. Och inte ens Russell Crows fru i fängelset i filmen The Next Three Days tycker att han lever i den riktiga verkligheten. Hon är ju dömd för mord. Och hon har inordnat sig under fängelset och dess rutiner. Många turer behövs det i filmen innan slutet visar att filmens ord i början besannas på ett rimligt sätt. Och familjen lyckas skapa sin egen mer vardagliga normala verklighet.
Våra liv definieras av ögonblick, särskilt de vi inte ser komma. Så sägs i filmen där mamman döms felaktigt för mord. Tillfälligheternas spel drabbar i filmen The Next Three Days. Men alla råkar vi ut för sådant vi inte har tagit med i beräkningen, för så är livet. Vi kan inte veta allt i förväg. Men livet är ett äventyr om man vill se det så. Eller kan vara ett helvete om man vill ha den dystra synen. Vi bestämmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar