Futtiga små problem

Så väldigt små problemen i omvärlden verkar sedan i går morse då min sambo Olle Blomkvist gick bort. Vi fick 30 år och två underbara pojkar tillsammans. Han somnade in stilla på Nacka sjukhus vid 9-tiden i går. Han jobbade in i det sista med att ordna allt omkring sig för att alla skulle ha det bra. Hans livsverk var journalistiskt. När vi träffades hade han sin egen tidskrift TreNioNio i början av 80-talet. Han hade startat den för att han tyckte att det behövdes en sådan tidning. Han var organisatör och chef mest i sitt liv och försökte alltid få alla att må bra runt sig.

Läkaren på avdelning 22 på Nacka sjukhus sade till oss att han var en god man, som inte hade något ont i sig. Det stämde verkligen, men han var så envis att han inte först ville ta hjälp av den traditionella medicinska vården och därför sökte hjälp sent för sin cancer i halsen. Han fick strålningsbehandling till slut och tumören försvann delvis. Det senaste halvåret har han inte kunnat äta, dricka eller prata, men han levde ändå fullt ut ända tills i går. Han skrev ned vad han ville säga och ibland fick jag säga till honom att inte skriva uppsatser, för han ville hela tiden uttrycka sig ordentligt.

Jag hade hoppats att han skulle leva över julen eller till nästa år. Och i förrgår tänkte jag på ifall han skulle klara att vara med och välja i mars. Så blev det inte nu. Sköterskan på avdelningen som hade hand om honom ringde i går morse med gråt i halsen och sade att han nog inte hade så långt kvar. Det sista de hade kunnat ge honom var strålning nu när cancern hade spridit sig till ryggens kotor och en av dem tryckte mot ryggmärgen. Han fick en dos i förrgår och skulle ha fått en till i går klockan tio. Det skrev han ned till mig när jag såg honom sista gången levande i förrgår på eftermiddagen. Han var då mycket trött och jag stannade bara någon kvart hos honom. 

Yngste sonen och jag gjorde sällskap till sjukhuset i går morse och när vi kom fram hade han precis slutat att andas. Döende gör ofta så har jag hört. De passar på så de anhöriga ska slippa ifrån dödsprocessen. Han låg mycket fridfullt i sjukhussängen och jag rörde vid honom för att ta farväl. Han kämpade mycket och länge med dropp och morfin den sista tiden för att klara sig. Men till slut tog sjukdomen över och han lämnade denna jord efter att han för några dagar sedan hade frågat mig om vi skulle gifta oss eller skriva om vårt testamente. Jag skrattade lite åt honom och sade att det var väl lite sent. Och att allt var bra som det var.

Sorgeprocessen har varit lång och utdragen redan, men den kommer förstås att pågå resten av mitt liv. Jag tror inte att vi försvinner, kroppen gör det, men den energi som vi består av kan inte förstöras. Det är en fysikalisk lag. Och varje människa är något mer än kroppen. Han levde ett fullvärdigt liv och hade klarat av allt det som behövdes, men nog är det orättvist att han inte blev äldre än 57 år. 

Här finns min blogg Anns veranda som behandlar vad som hände från februari i år och till december. Den har varit min hemliga blogg tidigare, men nu är den offentlig. Jag gjorde i ordning den för att lägga allt inombords någonstans medan allt detta pågick. Jag märker när jag läser att jag inte minns någonting nästan av vad som hände eller när. Snabb förträngning är en försvarsmekanism.

Här kan ni se oss på promenad den 11 oktober.