Pessimism råder i Sverige

Jag minns svagt 40-talet och i mitt minne är det fullt av ljus. Kan bero på att jag är född något halvår efter att andra världskriget tog slut. Ni vet när man har gått igenom något svårt att det uppstår en glädje då över att detta är över. Och mina föräldrar hade genomlidit andra världskriget som tonåringar och i dryga 20-årsåldern. Men numera är Sverige på nedåtgående. Vi tror inte att det kommer att gå bra. SOM-institutet i Göteborg undersöker hur vi ser på framtiden och nu är vi mer pessimistiska än någonsin. 

Det är kanske inte så underligt eftersom det känns som om vi alla är under attack. Våra regeringar har under ett tiotal år försökt att föra samma politik, som under den tidigare efterkrigstiden. Tron på att vi hela tiden måste ta hand om hela världen är djupt rotad hos de bestämmande i Sverige. Jag ser det nu på hemmaplan där den kvinnliga ordföranden i vår samfällighet trodde att det var okej att säga ja omedelbart till att flyktingboenden uppförs på urgammal jordbruksmark utan att samråda med de som bor här. Hon är vald av de boende och kan naturligtvis inte uppföra sig som någon diktator och bestämma själv hur det ska bli. Men det trodde hon.

Det är en liten sak i det stora hela, men visar hur rädslan för att betraktas som främlingsfientlig har satt sig i var och en av oss. Och hon böjde sig omedelbart för kommunens krav och kommunen i sin tur böjer sig för regeringen. Allt detta på grund av att tidigare regeringar har fört landet till sammanbrottets gräns. Innan den nuvarande regeringen tvingades införa gränskontroller förra hösten och strypa inflödet av nya medborgare, som måste försörjas av de som redan bor här. Tyskland hade då reagerat mycket tidigare.

När jag var liten var Sverige ett fattigt land precis som andra länder. Men vi hade en intakt industri. Vi hade inte förstört alla våra materiella tillgångar, för att vi hade gått för långt åt ett håll i tron på den överhöghet, som Tyskland lade över sina tidigare misslyckanden i världshistorien. I Sverige hade vi länge tagit oss fram genom att befolkningen, som inte kunde få sin utkomst här, hade flyttat. Sedan 40-talet har hela världen gått framåt i materiell och inte minst elektronisk utveckling. Vi är del av informationsflödet på ett sätt som skrämmer mer genom hastigheten och samtidigt ger oss mer makt, var och en av oss.

Mediernas offentliga makt är sammanlänkad med den statliga och uppgiften är att lugna folket. Ofta är det så. Optimistiska artiklar om hur bra det kommer att gå för alla invandrare och hur duktiga de är och hur glada alla invånare är att ta emot dessa ställs mot de mer pessimistiska. För ingen vet egentligen hur det ska gå. Mycket hänger på inställningen hos medborgarna. Men folket är uppenbarligen på gränsen till utmattningsdepression när det anser att det inte längre går att ta emot fler av dessa nya invånare och kommuner måste göra hemligt vad som sker. Det går inte att diskutera detta för det blir helt enkelt för mycket demokrati. Och då kan man försöka att köra över folket. Det hämmar sig nog dock i längden.