tisdag 16 oktober 2018

Undergången är nära

Det är sällan jag skrattar åt nyheter, men i morse gjorde jag det när kulturnyheterna på SVT inleder med en roman där författaren har placerat sin klimatångest. Kära nån. Undergången är tydligen nära nu igen. Jag kan trösta alla med att vi hade större ångest för atombombskrig i min ungdom. Det framstod som ett reellt hot i jämförelse. Och sedan kom också överbefolkningen så småningom på 70-talet. 

Det brukar sägas att äldre får ångest för att de närmar sig sin egen undergång. Jo det kan nog stämma, men så är det inte för mig. Tack och lov. Jag kan få ångest av de små sakerna, allt som måste göras i vardagen. Städa, handla, ta hand om huset och min gamla skruttiga bil, ägna mig åt de prosaiska, tråkiga räkningarna som ska betalas. Inte glömma! För glömsk kan man bli. Och så kan jag bekymra mig över de efterkommande, som jag kanske inte kan hjälpa. Närmaste släkten då.

Och jag har börjat fundera på om jag ska skriva ett brev till mina barn om mina önskemål när jag är borta. Det är att jag förlorar kontrollen och makten över mitt och deras liv som är problemet. Något brev har jag dock inte skrivit. De kan få friheten att bestämma. Vi människor är de enda som vet att vi ska försvinna härifrån någon gång. Mina båda katter (jo jag hade fyra men nu är två döda) har inte har någon tidsuppfattning. De går runt i en evig cirkel av mat, jakt, lek, sömn och tvättning av pälsen. Om jag är borta en stund tar de det lugnt, men om jag öppnar dörren efter fem minuter ser de mat. De vet att jag är kvinna och vad som är mina uppgifter.

Vi går faktiskt alla runt i sådana cirklar, men uppfattar dem knappast. För vi tror att vi människor är annorlunda än katterna. Men vi följer helt ritualistiskt flockmönster och vi är tvungna att leva efter naturens rundgång genom året. Våra liv bestäms av vår egen stjärna i ytterkanten av en galax vi aldrig kan se helheten av, eftersom vi befinner oss inne i den. Den syns delvis på himlen när det blir mörkt och kallas därför Vintergatan. Tidsåldern vi befinner oss i är kollektivt övermodig med en stor tilltro till att vi kan ta död på planeten. Jo det kan vi möjligen om vi går in för det, men troligare är att den tar död på oss. Eller vi på varandra.

Annars lever vi i den bästa av världar, vilket är svårt för yngre att förstå. Men jag minns 50-talet och det var inte något roligt årtionde. Mycket fattigt runt om i Europa, som var sönderbombat. Det tog sexton år att få bort ruinerna och bygga upp Braunschweig varifrån pappan till min äldste son kom. Många miljoner människor saknades i världen. Stor sorg kring allt detta som inte fick omtalas. Hitler hade i alla fall varit bra i början tröstade sig tyskarna med. Han hade anlagt motorvägar. Vilken ohygglig sorg som doldes bakom en tysk släktings ord. Han tyckte inte om mig eller mina åsikter, men tyckte att jag hade en fin handväska. 

Så där framstår världen fortfarande för det är det materiella som betyder mest. Inte hur vi är mot varandra eller hur mycket skräp vi måste få ur oss genom internet innan vi kan bli en annan sorts människor. Ett annat inslag från SVT:s morgon var den nästan mänskliga roboten Sophia, som ska ta över våra liv. Som ler så snällt hela tiden för det är en kvinnlig robot. Herregud kön är ju bara en konstruktion. Eller hur var det nu? Men robotar ska se vänliga och kvinnliga ut för att inte skrämma oss för mycket. Jag skrattar så mycket så jag dör! Nä det gör jag inte kära robot. Bara ett talesätt! Sophia heter hon och har fått medborgarskap i Saudiarabien.


Här är roboten Sophia.
Hon är medborgare i Saudiarabien. 
Landet som inte tar emot människor
som flyr från krig. 

Men Morgonstudion var inte inne på det. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar