Det är ett slags förljugenhet som utövas i samma stil som att Ted Gärdestad hyllades i vår egen television, men ingen nämnde att han hade tagit livet av sig. Men hans bror som har gått igenom cancerbehandling, vilket inte heller nämndes, satt där och grät. Vad grät han över? Sig själv och sitt liv eller sin bror? Vi vet helt enkelt inte hur vi ska få ihop den värld där vi lever. Hur kan stor kreativitet finnas bredvid mänsklig sjukdom,smärta och död? Vi kan inte begripa hur universum är konstruerat och därför har människor skapat gudar som finns att be till. Det är så långt vi har begripit världen på en kollektiv nivå.
Det fungerar inte så bra därför att de stora krigen i världen har alltid utkämpats mellan olika trosriktningar. Och gör så ännu i denna dag. Vilken gud är bäst? Och vilken gud kan ge människor störst makt? Och ifall ingen makt finns på den här jorden så finns den alldeles säkert i himlen. Så övertygas enkla människor om att gå ut i krig under ett visst trossätt och under en viss fana. Och de som ändå kan tänka själva och är mer utvecklade själsligt sett drabbas ändå av massans tänkesätt och utvecklingsnivå.
Hela denna uppbyggnad av olika religioner är människans sätt att försöka beskriva en ursprunglig upplevelse av vad som finns bakom skynket i världen. Den andlighet som gör att människor får en grund att stå på och som också vetenskapsmän kan beskriva. Författaren Aldous Huxley har sagt att man kan få en direkt upplevelse av något inre gudomligt eller betrakta religion genom symboler, genom vad andra säger till dig att du ska tro på. Och denna slags religion sträcker sig numera ut i livet genom politiken också.
Ungefär där står vi som mänsklighet och stampar. Mellan den konkreta verkligheten, som omger oss och de inre föreställningar, som gör att vi ser världen genom inre inbyggda glasögon. Långsamt korrigerar vi vår inre syn när det vi gör skapar katastrofer. Genombrottet till en annan syn sägs många ha upplevt när de till slut gav efter för något högre inom dem själva. Detta är outsägligt och kan inte omtalas eller svårligen beskrivas med ord. Människor som själva har nått detta stadium förstår direkt när detta omtalas genom egen erfarenhet, medan det går att skriva hundratals böcker om det andra stadiet och ändå går det inte att nå fram.
Psykologen Robin Skynner har uttryckt det ungefär så här: Våra liv tror vi är fullt medvetna och det är först när vi blir känslomässigt chockade eller skrämda till något annat, som vi kan få upplevelser av ett annat slag. En djupare och sannare upplevelse av verkligheten. Men nästan genast återställer vi vår vanliga medvetenhet om världen och går vidare i de fotspåren. Fast vi då tror att vi är mer medvetna, alerta och uppmärksamma.
Ju sämre psykisk hälsa människor har desto mer jobbar de på sin självbild och putsar de delar de tycker om och håller undan andra delar och efter varje kontakt med andra människor ägnas mycket tid åt att återigen återgå till fantasierna om dem själva. Detta uttrycks också i vår tid på internet där ingen behöver se den andra människan i helbild. Där kan ren mobbning och förföljelse av andra användas för att upprätthålla den egna självbilden. Ett uttryck för detta som nu diskuteras i medier är hur mycket vi ljuger. Och att det är okej att ljuga för alla gör det.
Optimalt fungerande människor behöver dock inte ljuga för de är sammankopplade med sin omgivning på ett sätt som gör att de kan vara öppna och prata utan att behöva dölja olika sidor av sig själva. Ett samhälle som vårt som diskuterar att det är okej att ljuga befinner sig på en lägre nivå av utveckling. Det betyder också att det är okej att förtiga vissa ting, som inte passar in i bilden av samhället. På ytan är det svenska samhället öppet mot hela världen och mottagande och är en viktig del av världssamfundet nu när vi sitter i FN:s säkerhetsråd igen snart. Men samhället fick förra året en känslomässig chock över att människor där ute tog det som sades på allvar och tog sig hit i hundratusental för att få njuta frukterna av det som några miljoner människor under lång tid hade skapat i landet. Och chocken bestod också i att de inte är som vi.
Då blev politikerna tvungna att ompröva sina inre bilder av sig själva och samhället och dess plats i världen, men strax är det lätt att återgå till den glättade, men förljugna bilden av hur vi människor är i landet. Det nationella egot växer till sig igen. På individnivå är en optimalt fungerande individ mycket väl medveten om sina gränser, men den individen kan också upphäva sina gränser och bli fri från kroppens begränsningar, fri till och med från åldrandets och dödens begränsningar och bli del av en större identitet. Utan svårighet kan en sådan individ identifiera sig med sin omvärld och sedan strax vara helt klar över sina gränser som individ. Där misslyckades landet Sverige med detta förra året och gör så fortfarande för som land är vi inte särskilt utvecklade. Fast vi tror så.
PS. Jag vet att ovanstående går över huvudet på de flesta av er. Jag lovar att strax berätta om eländet i världen igen. I korta inlägg. Katastrofer kan så småningom ge er den chock ni behöver för att inse djupare nivåer i livet. Om ni inte bombarderas med dem på världsnivå. För då sluter sig människor. Medierna har inte begripit detta. DS.
 | |
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar