Tänka sig att nästan 1,6 miljoner väljare återigen har hållits utanför den demokratiska staten Sverige. Dessa väljare är paria i statsministerns ögon och skulle hota hans stabila stat ifall de fick den minsta lilla makt. Det där är naturligtvis ett spel för gallerierna eller en uppgjord fotbollsmatch. Sd:s motsvarigheter har i åratal haft makt i våra grannländer. De är fortfarande demokratier. Där går det att diskutera medan i Sverige är det livsfarligt att nämna vissa ord eller yttra vissa meningar. Eller stödja ett visst parti.
Fortfarande lever de som jag tidigare kallade mina vänner och kompisar eller arbetskamrater kvar i 30-talet. De tror att om folket får bestämma rakt av så blir Sverige en högerdiktatur. Och resultatet blir istället att deras inskränkthet gör att Sverige alltmer liknar en vänsterdiktatur. Eller redan är det. I 30-talets Tyskland var det också så att kommunismen och nazismen stod på varsin sida. Ett hopplöst val mellan två politiska ytterligheter, som orsakade miljoner människors död.
Men så ser det inte ut i Sverige mer än en generation senare. Vi har inte en förlust i något krig att vara förtvivlade över, inte något krigsskadestånd att avsky, inte svält utanför dörren. Vi lever i ett mycket rikare land än när jag föddes. Det har skapats av mig och mina föräldrars generation. De som var i 20-årsåldern när andra världskriget slutade.
Personligen har jag fortfarande röstat flest gånger på socialdemokratin, men inte längre. Inte sedan de tog ifrån mig min sjukpenning och jag fick samma låga ersättning som a-kassan år 2003. Fast det var fortsatt sjukpenning. Inte sedan de tvångspensionerade mig år 2006 före valet det året för att få ned kostnaderna för människor som mig. Fattigpension förstås. Livslång ekonomisk påverkan för alla som har råkat ut för det. Inte sedan de nu har tagit ifrån mig mitt bostadsbidrag, som alla ska ha rätt till i Sverige som har låga pensioner. Allt sådant går under horisonten för vad som händer i Sverige. Ingen känner till detta. Fast jag skrev en bok Ett Sekel av Tystnad som alla riksdagsmän fick 2006.
Senast blev jag uppringd av Pensionsmyndigheten, som frågade hur jag mådde för jag hade ju skrivit "oroväckande" brev till dem. Då hade jag enbart beskrivit vad jag hade råkat ut för i mitt liv. Uppenbarligen finns det en avdelning hos Pensionsmyndigheten, som försöker ta hand om pensionärer, som har råkat ut för obegriplig sifferexcercis hos Pensionsmyndigheten. Ska en myndighet samla ihop resterna av utsatta medborgare, som har pressats av samma myndighet? Det är som att utsättas för Stasi om och om igen.
Sådana som mig är enkla att försöka sätta dit eftersom allt vi gör är genomskinligt för vi är födda här och har bott här i hela våra liv och har svenskt medborgarskap. Inget annat. Det kräver dock samma genomskinlighet och upplysning från myndighetens sida. Inte en tjänsteman som säger "jag vet inte" på frågor. Men som inte bryr sig om sådana som 97-åringen, som hade fått 1,1 miljoner i bidrag och där någon till slut visste att han inte levde i Sverige. Han hade uppdrag för regeringen i det forna hemlandet därför bodde han inte i Sverige. Behövde han bidrag då? Han tog ut både garantipension och bostadsbidrag i Sverige. Han har nu Kronofogden efter sig. Men går det någonsin att få tillbaka 1,1 miljoner från en man, som kanske inte ens lever längre?
Jag frågade Pensionsmyndigheten varför mina barn ska ta hand om mig. Ska inte var och en i Sverige ha möjlighet att klara sig själv ekonomiskt? Är inte det meningen med våra höga skatter och våra bidrag? Att varje medborgare ska ha ekonomiska möjligheter att ha någonstans att bo och att kunna äta varje dag. Inte att vissa ska tvingas att leva i 30-talet med den fattigdom som fanns då i Tyskland. Varför försöker staten i Sverige leva upp till det märkliga idealet? För vissa medborgare, men inte för andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar