I kväll sänder Uppdrag Granskning ett program om Sanne 29 år, som alldeles säkert kommer att dö. Så tolkar jag programmet och hennes anhöriga. Det finns ingenting som samhället kan göra och familjen klarar inte heller av henne. Förr i tiden skulle hon ha varit inlåst på en sluten avdelning, men så gör vi inte längre. Nu släpps alla ut så fort det går från psykatriska avdelningar.
Hon missbrukar och har anorexi och är således svårt sjuk. Men ingen kan hjälpa henne. När hon har tagit narkotika på en psykiatrisk avdelning så kastas hon ut därifrån på Nyårsafton, men ingen kontaktar hennes anhöriga. Piller ska hjälpa sådana som Sanne, men det gör det naturligtvis inte. Karusellen av vårdinrättningar tar in henne akut och släpper ut henne igen. Hon får psykoser, gör självmordsförsök och är ständigt på väg att gå under. Hon har fått massor med mediciner, men dessa gör henne inte bättre. Ambulanspersonalen får den här gången inte med henne och de får inte tvinga henne.
Men hon behöver ett tvåläkarintyg och så ska polisen hämta henne. De får ta med henne med tvång. En medvetslös Sanne skickas med polis till Södersjukhuset, vidare med polis till St Görans sjukhus. Sanne skickas med polis till ett låst missbruksboende vid Rosersberg. Hon försöker hänga sig och skickas åter till St Göran. Men där bedömer de inte att hon är självmordsbenägen så hon skickas tillbaka Rosersberg. Hon skickas till St Göran och därifrån till Katarinahuset. Den psykiatriska tvångsvården hävs och hon skickas till Rosersberg. Hon forslas till Rebeckahemmet och där bedöms hon vara självmordsbenägen och sänds till St Görans akut. Hon hotar med självmord om hon måste vidare, men skickas till Rebeckahemmet igen.
Eva Dozzi som är Sannes mamma säger att det är en kafkakänsla att ingen har ansvar, ingen behöver ta hand om henne. Alla följer sina regler och lagar. Alternativet hade varit att hon inte hade fått vård alls. Missbruk och psykisk sjukdom är två olika saker. Dessa båda tillstånd kan inte vårdas tillsammans. Därför blir det ingen trygghet eller någon kontinuitet för Sanne. Att skickas runt som hon har utsatts för är det säkraste sättet att misslyckas.
På 1990-talet stängde alla de stora vårdinrättningarna ned och de psykiskt sjuka och missbrukarna får klara sig så gott det går. På Rebeckahemmet där Sanne till sist hamnar finns ingen behandling för det är ett hem för missbrukare. Ingen psykisk vård finns där. Socialtjänst och sjukvård försöker så fort som möjligt bolla över sina klienter, de sjuka till varandra.
 |
| Ingen kan hjälpa Sanne. Hon drömmer om hästarna och hundarna. Men det finns inget sådant paradis för henne. Faksimil från Uppdrag Granskning. |
Två år senare bor Sanne i egen lägenhet, vilket hon aldrig har lyckats med, men hon ska klara detta. Fast hon aldrig har gjort det. Andra missbrukare tar över hennes lägenhet så att hon inte vågar vara där. Hon har tagits in akut 21 gånger under dessa år. Psykiatrin har inte rätt att fortsätta vårda patienterna när pillren har hävt psykosen. Då ska de ut på stan igen. Med dessa mediciner tar det bara timmar. I hela landet finns minst 16 000 människor som har både psykiatrisk diagnos och missbruk. De kan inte hjälpas.
Efter sex månader på ett missbruksboende som kostat 800 000 kronor släpps Sanne ut, men då blir det återfall samma dag. Mamma Eva får rycka ut för att plocka ihop Sanne och övertala henne att åka till sjukhus. Hon åkte taxi och blev våldtagen på en skogsväg och nu är hon förstås rädd. Hon är uppväxt i en vanlig medelklassfamilj. Hon mobbades i skolan och fick tidigt ätstörningar. Hon har trott att hennes kontaktperson skulle döda henne och att hon har varit utsatt för radioaktiva experiment. Psykotiska skov. Hon blev utslängd från ätstörningsavdelningen när de bedömde att det inte gick att hjälpa henne eftersom hon var tablettmissbrukare.
Människoliv och pengar slösas bort. Sanne tror själv att ingenting egentligen kan hjälpa henne. Hennes ångest kan komma utan förvarning. Då tar hon någon drog. Då släpper ångesten. Överfallen hon har råkat ut för beror av att hon inte har pengar, har blivit av med sin telefon, blir beroende av någon. Sanne försvinner sedan och hon hamnar i psykos och det blir ett par vändor till på St Göran. Antingen så dör hon eller också kanske hon på något sätt själv kan ordna till det, säger hennes mamma. Men hon hamnar på akutmottagningen för våldtagna kvinnor på Södersjukhuset. Ute därifrån är hon portad från flera härbärgen. Till slut ordnar Uppdrag Granskning att hon blir omhändertagen för natten.
Sanne var 16 år och vårdades då första gången på sjukhus för anorexi. Då tyckte hon det var hemskt att en kvinna fanns där som var 30 år. Så ville inte Sanne ha det. Sannes mamma vet att hon kommer att sitta på sin dotters begravning, säger hon. För samhället vill inte inkräkta på hennes dotters mänskliga rättigheter eller hennes integritet.
19.11.2018
Jodå riksdagsledamöter kan tänka sig att ta till lagstiftning om inte landstinget och socialtjänsten i kommunerna kan komma överens om behandling av Sanne. Men det finns ju inte ens en regering och lagstiftning tar lång tid. Så det är mest prat i vädret. Allt handlar numera om att inte slösa med pengar. Det spelar ingen roll vilket parti som pratar. Människors mänskliga rättighet att förstöra sina liv och dö går före.
Här kan ni se detta avsnitt av Uppdrag Granskning. Eller nu klockan 20 på SVT1.
10.4.2019
Sanne lever fortfarande och bor på ett behandlingshem på landsbygden. Det behandlar drogmissbruk, men aneroxin har hon fortfarande inte fått hjälp med. Uppdrag Granskning gör en uppföljning av hennes situation. Kan ses redan nu på SVT Play eller i kväll klockan 20 på SVT1. Tryck här så ser ni programmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar