Åsiktskorridoren i medier

Alldeles nyss diskuterades åsiktskorridoren i svenska medier i Aktuellt i SVT. Finns den eller inte? Anders Lindberg från Aftonbladet ställdes mot Marcus Birro, författare och krönikör. Det pågår just nu en undersökning bland författare, som också jag har fyllt i, där vi får frågor om vi är hotade och förföljda eller inte. Jo visst är vi det. Särskilt vi som inte ingår i åsiktskorridoren utan skriver fritt i de alternativa medier som finns. Ungefär som jag gör i den här bloggen. 

Åsiktskorridoren har alltid funnits. Det är ett slags hjärntvätt som var och en måste underkasta sig som är anställd på något medium. Det finns en tyst överenskommelse vad man får prata och skriva om. Vad som ska upp på agendan i olika medier. Det är helt enkelt ett grupptryck som finns inom den lilla grupp, som har makten över medierna. Anders Lindberg påstod att Aftonbladet är den enda stora tidningen som inte är borgerlig i Sverige, men det är inte riktigt det saken handlar om utan att vissa ämnen helt klart är tabu att ta upp. Överallt. Precis som om alla journalister ingår i psykförsvaret (som inte finns längre) och var tvungna att hålla det lugnt i landet och inte bryta upp folket i grupper. Inte ställa olika grupper mot varandra. Inte dra fram motsättningarna i befolkningen och inte diskutera detta. Absolut tystnad ska råda. Mycket märkligt i ett land som förvandlas i rasande fart av en stor folkomvandling.

Bland andra jag har påverkats rätt mycket av detta med åsiktskorridoren. Jag har gett upp att ens försöka skriva debattartiklar, för det går inte att diskutera det jag vill. Debatten ligger långt efter vad jag vill prata om eller vad andra vill säga och då är jag ändå expert på att uttrycka mig så att det med lite honung skulle kunna vara möjligt att diskutera och få något medium att svälja medicinen. Men dit har varken jag eller resten av samhället lyckats komma ännu. Det enda sätt som det går att beskriva Sverige är i min blogg att ta varje bit när det händer och analysera detta då i rent faktiska termer, som hur många mord sker egentligen i Sverige. Vem är det som sätter eld på alla hus? Vem var det som sprängde ett hyreshus i natt i Vällingby? Varför händer det så mycket underligt överhuvudtaget? 

Små pusselbitar ur den kaleidoskopiska verkligheten kan till slut bilda ett mönster, som också överheten kan godta. Men det gick inte att diskutera i debattartiklar den alldeles för stora invandringen till Sverige ordentligt utan plötsligt en dag vaknade regeringen chockartat upp och insåg att ekonomin och välfärden höll på att gå all världens väg och drog i stora nödbromsen. I min blogg och i alternativa medier har naturligtvis jag och andra påpekat detta under lång tid, men det går inte att diskutera det i större sammanhang, utan att bestraffas för det ungefär som Marcus Birro uttryckte. Han blir naturligtvis mer straffad för det eftersom han är yngre, 43 år, och beroende av att vara yrkesverksam inom bland annat medierna. Jag har större frihet än honom och riskerar inte min försörjning genom att uttrycka vad jag tycker. Men yttrandefrihet finns inte och har aldrig funnits i svenska medier. Jag tyckte redan på 70-talet att det var ett skrå jag gick in i när jag blev journalist. Och detta skrå består ännu i denna dag ganska intakt.

Marcus Birro framträdde i Aktuellt i kväll och diskuterade åsiktskorridoren.